hur kan man inte se? devin vägrar att åka till honom igen. denna gången kan han uttrycka varför.
pappa ställer inte upp på honom. han sviker honom. devin får sköta sina egna fajter med styvbror och styvmor (som han hatar). dessutom ligger ansvaret för att det blir bråk på honom, devin. skärper han bara till sig, så blir det inga bråk.
devin dansar alltså ensam. jag som trodde att det krävdes två till det.
men inte i deras hushåll. devin bär skulden till allt.
därför stannar han hellre här. trots att vi emellanåt är hund och katt. tryggheten i att veta att det inte spelar någon roll. mitt hjärta bär på lika mycket honom oavsett hur mycket vi grälar. han vet det. därför stannar han. och jag gråter i smyg. för hans skull.

jag är glad att han stannar. att han vågar. att han uttrycker sig.
jag är ledsen för att han ska behöva stanna. att han ska behöva våga. behöva välja. behöva uttrycka det.

..utan den där cigaretten i mungipan?

det är femte dagen utan nu. jag har fan ingen aning. men jag står stark. står emot. placerar mina nikotinplåster på nya hudfläckar varje dag. snart finns det inga kvar. hudfläckar. jag har använt dem alla.

och jag drömmer. mycket. obehagliga drömmar.
och jag vaknar besviken. på människor. liksom sorgsen.

kan det vara pillrena?

..att ungar är otacksamma?
än en gång är jag urless på mitt jobb.
det enda de tänker på är sig själva. på hur de ska fixa nästa joint. hur de snabbast kan skaffa pengar. metoderna är ovesäntliga.

jag hatar dem. idag.

ja, förutom ernst. han är annorlunda. jobbig, men annorlunda. han har själ. ernst är bra skit. jag är glad att han finns. idag åtminstone. imorgon kan han vara den jag helst flår levande. men idag är han bra.

dessutom är jag sjuk. jag har febär. och halsont. bajs.

hemma igen. i vardagen. där telefonen ringer. där städning tillfaller mig. där jag försover mig. där packningen återstår. och flytten.

jag ville inte hem. jag ville stanna där. i folkmyllret på camdens marknad. bland sjalar, punkare och artiga fraser. fota husväggar med klättrande kissekatter. där vardag var någon helt annans vardag.

hotellet var skräp, mina vader krampade av allt promenerande och i tunnelbanan stank urin. men jag trivdes där. hörde hemma där. det är här jag är en främling. i min vardagliga vardag. i mitt liv.

..och jag önskar jag vore det också. jag hittar inte laddaren till kamerabatteriet. crap ass. förhoppningsvis har djungelgeorge ordnat så att jag får låna "svärfars". han har ju köpt likadan kamera. annars får jag köpa ny. och med allt annat jag ska inhandla i london, lär det bli en nätt liten summa jag måste skrapa loss.

nåja. allt ordnar sig. han har lovat det. djungelgeorge.

och jag är rädd för att flyga. han sa att han skulle hålla mig i handen.

har maskar händer?

ses när vi ses.

jag hälsar london från er. eller inte. men jag dricker en öl iaf. eller sjutton.

jag är nyss hemkommen från att ha lämnat devin hos sin pappa. devin grät. han ville inte åka till sälen. ville inte sitta 6 timmar i bilen och gräla med sin styvbror. ville inte lämna mig. ville ingenting. jo. han ville titta på sin bärbara dvd i sängen innan läggdags. det kunde inte pappa ge honom. ens. då ville devin hem. igen. och jag fick magknip.

hur kan jag lämna min son där, när han gråter och säger att han vill hem? och pappans pedagogik är oslagbar. när pojken grät, då skrattade han och sa att hans reaktion var fånig. devin påminde honom om sina svårigheter och sin brist på tålamod. då skrattade han igen. sa att devin fick lov att behärska sig. jamen guvd. varför har ingen kommit på det förr? vilken lysande idé! klart att grabben ska behärska sig. jag menar jisses vad enkelt. alla problem är numera ur världen! *suckar djupare än en skitdjupt borrad brunn.. typ*

själv darrar jag. som en liten mask. en rädd och ljusskygg liten mask.

medicinens effekt avtar. och jag är en mask.

och grattis på födelsedagen.

jag undrar lite hur du har det. är din värld färggrann?
kan moln liknas vid bomull

alls?

jag försöker att inte göra dagen till mer än den är.
det är din födelsedag. ingenting mer. ingenting mindre.

men jag medger att det gör lite ondare. dagen är lite tydligare. luften skarpare.

och än en gång slås jag av hur oväntat det är.

hur ovan jag är. att numer vara din storasyster.

hur mår morfar?
honom har jag inte sett sedan jag var väldigt liten.

men ni hade alltid ett speciellt band. jag hoppas ni tar hand om varandra.

hälsa honom att jag är mer lik honom än resten av världen.

jag tror inte att han hann se det.

och du

jag försöker hålla ställningarna här.

sköt om dig, så ses vi sen. 

inte nu längre. jag är mest galen. och tom. torr, liksom. utan substans.

idag är sista dagen med piller. den enda skillnaden på nu och då är vansinnet i min skalle och en ständigt gnagande ångest. den har bitit sig fast. och hjärtat fladdrar.

innan var det attacker. jag föredrar dem. vansinnet får jag leva med.

jag antar att det är en del av mig. en del som jag alltid försökt gömma.

nu är den på ytan. mitt beteende är bisarrt. och jag skrämmer mig själv. jag är vilse i ett huvud som känns främmande. nog är nog.
det är nog meningen att jag ska falla. för att kunna lyfta igen. detta kan inte vara meningen åtminstone. piller får andra käka. själv ska jag hålla mig långt ifrån dem.

på fredag åker vi. än älskar han mig, djungelgeorge. men det är bara en tidsfråga...